måndag 14 april 2014

Livet är som en jojo...

Så sjöng jag med en grupp barn... en torsdag för bara några veckor sen. En glad och mysig låt. Vi hade roligt. Vi skrattade så gott, kommer jag ihåg, för efter versen kommer ett litet mellanspel innan man klämmer i med refrängen. En liten tös var så engagerad och klämde i för kung och fosterland - och kom in i refrängen en takt för tidigt. Hon blev generad och började skratta och vi skrattade allihopa - och det var ett så gott skratt, för det var ingen som skrattade ÅT henne. Vi bara skrattade för vi alla visste hur tokigt det kan bli ibland.
 På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet ringde de från mammas boende. Mamma hade haft andningsuppehåll. Jag åkte in och blev kvar där till söndag morgon. Mamma somnade in lugnt och stilla.

 För bara några veckor sen... och för en hel evighet sen.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.





Jag har stickat. Det här är en underbar estnisk sjal tagen ur den här boken:
 



 
Blogger bråkar med mig idag. Varje bild tar en evighet att publicera. Nu förlorar jag snart tålamodet.
 
Sjalen är stickad i Drops alpacka silk. Ett ljuvligt garn att sticka i, även om det är luddigt. Att sticka baklänges var ingen höjdare, men det behövde jag inte göra så mycket, tack och lov.
 
Det gick åt nånstans mellan 125 och 150 gram. Garnet kommer i 25-g nystan och jag gjorde av med 5 hela plus en bit av det sjätte. 25 g = 140 meter och jag stickade med treor.
Jag ska ge bort sjalen till min kära svärmor. Den ska blötas och blockas nu, så återkommer jag med en bild på svärmor och sjalen.
 
 
En ny, precis likadan, är på gång. I ljusgrått denna gång. Den ska få flytta upp till Sollefteå, är tanken. Jag har en vän som har flyttat dit. Någon gång i vår åker jag och hälsar på henne. De underbara ljusstakarna är en present från makens dotter.
 
 

 
Här är en del av mitt ursprung. Min farmor och farfar. Visst är de vackra. Min son behövde lite bilder till ett tal han skulle hålla i sina nationella prov i svenska. Ämnet var "skilda världar" och han berättade om sin morfars uppväxt i nazi-tyskland. Jag letade fram lite gamla bilder. Det är en så fin bild. Min farmor och farfar ser så unga ut, ovetande om vad som skulle hända.
 
Det kom ett världskrig. Och efter det blev Tyskland delat. Sovjetunionen ockuperade det som sedan kom att bli Östtyskland. Mina farföräldrar bodde i Rostock och hamnade alltså i östzonen. En dag knackade sovjetisk militär på dörren och hämtar min farfar till förhör. Han kom aldrig tillbaka.
 
Jag minns min farmors ögon. Hon dog när jag var 9 år. Hon såg alltid så sorgsen ut.
 
Varken hon eller vi kommer någonsin att få veta hela sanningen. När jag grävde bland gamla brev och dokument åt min son så hittade jag ett brev från en myndighet i vilket farmors livssituation sammanfattas. Det var när hon  hade flytt till väst och sökte uppehåll med flyktingstatus. Av brevet framgick det att min farfar hade forslats till ett arbetsläger i Neubrandenburg. När jag googlade på lägrets beteckning fann jag att det var ett läger drivet av Sovjetisk secret service dit man förde politiska fångar.
 
Politiska fångar??
Jag mejlade till stadsarkivet i Neubrandenburg. De var jättesnabba. Jag fick svar efter 2-3 dagar. De hade anteckningar om när min farfar fördes till arbetslägret och när han dog. De skickade t.o.m. en bild på en gravsten. Det har satts upp en gravsten vid en massgrav vid arbetslägret och min farfars namn är ett av tusentals. 5000 fångar dog i det arbetslägret.
 
Som skäl för arresteringen anfördes att min farfar var "krigsfånge". Jag hade också frågat efter protokoll från förhöret som hölls när han greps. Av dem borde det ju framgå VARFÖR min farfar arresterades och bortfördes. Jag fick ett beklagande svar från den underbara dam vid stadsarkivet som tog sig tid att besvara mina frågor. Förhörsprotokollen från den tiden förvaras numera i Moskva och är inte tillgängliga för allmänheten.
 
Och allt detta uppenbaras för mig samtidigt som läget i Ukraina hårdnar och en obeveklig Putin vill återställa gamla gränser.
 
 
Här, näst längst upp i den högra spalten, står min farfars namn. Ett av tusentals. Adolf Anders.