fredag 20 juni 2014

Funderingar vid poolen

Morgon i Alanya.
Jag har legat i poolen i säkert en timme. Ja, i poolen, inte vid. Resten av familjen sov. Det har varit en väldigt underlig natt och morgon och mitt huvud kokar av tankar. Det spretar åt alla håll.

Vickar med tårna och funderar på ditt och datt.

 Medan staden vaknade runt omkring mig formulerade jag ett blogginlägg i huvudet. Samtidigt funderade jag över syftet med bloggen. Samtidigt tänkte jag på vad som händer så snart en tanke materialiseras i ord.
 Samtidigt såg jag Crystal Park vakna till liv från min utkikspunkt i poolen. Det sköna varma vattnet. En loj simtur runt palmerna i öarna mitt i poolen.
 Nu väntar vi på Ali från BB-net. Han kommer och ansluter oss till internet. Innan han kommer får vi gå ner i social area om vi vill ha uppkoppling. Där finns det trådlös anslutning.

 Jag vaknade klockan fem i morse av en väldigt underlig och intensiv dröm. Jag drömde att en främmande kvinna hade satt sig vid ratten i min bil. Hon hade med sig två personer som var lite diffusa. Det kan ha varit hennes mamma och hennes son i de yngre tonåren. Hon hade satt sig bakom ratten med en självklarhet som inte berörde mig. Jag blev inte provocerad av att hon satte sig där. Hon hade satt sig där därför att någon måste köra bilen. Hon var i 35-40-årsåldern. Säker och självklar, långt hår, solglasögon.
 Jag visste att jag när som helst kunde ta över bilen. Enda gången vi kommunicerade, hon och jag, det var när hon av någon anledning hade stannat bilen. Det var flera par skor involverade också, jag minns inte hur. Jag minns bara mina tankar kring dessa skor.
 Då, när hon hade stannat, gav hon mig en blick. Jag tror inte vi pratade, men jag förstod att hennes blick innebar en fråga. Ville jag ta över? Nej, hon kunde lika gärna fortsätta, eftersom hon redan satt där,var mitt - ordlösa? - svar.
 Och så satte jag mig på den enda lediga platsen i bilen, i baksätet bredvid den unga pojken. Han tittade inte på mig. Ingen pratade med mig. Det var som om jag såg de andra passagerarna i bilen som i en film. Jag såg dem kommunicera sinsemellan. Samtidigt visste jag på  något märkligt sätt att jag kunde ta över ratten närhelst jag ville. Det var som sagt min egen bil.
 Den här drömmen var intressant att fundera över. Symboliken är väldigt tydlig. Någon annan kör min bil. Men denna "någon annan" är en del av mig. En ny och okänd del av mig. Det var därför jag inte blev provocerad. Mer förundrad. I vaket tillstånd kunde jag koppla detta till min inre process under våren.

 Jag kunde inte somna om efter den drömmen. Jag hörde att  min make var vaken. "Jag går ut och går en sväng", sa jag. "Då följer jag med dig", sa han och satte sig upp. "Men orkar du? Är du vaken?" "Ja, jag låter inte dig gå ut ensam", sa han. Jag undrade om han var seriös. En morgonpromenad i soliga Alanya? Ibland förvånar han mig, min käre make. Nej, han ville inte att jag skulle gå själv.
 Vi gick ner till havet. Det är 800 meter från Crystal park till stranden, har jag mätt upp i google maps. Det var en så skön promenad. Det var ännu alldeles lugnt ute. Inte många som var vakna. Vi gick genom kvarteren som jag blivit så förtjust i. Hyreshus som jag föreställer mig bebos av en turkisk övre medelklass. Hyreshus eller ägarlägenheter, jag vet förstås inte vilket. Hyreshus låter inte så charmigt, men vi pratar inte enformiga, grå fasader här. Vi pratar utsirade balkonger och låga murar, nästan dolda av bougainvillea och hibiskus.

 Det var ännu alldeles lugnt nere vid stranden. Ett par gubbar som gick och förberedde stränderna för dagens besökare. De spolade av de stenlagda gångarna som blivit sandiga av gårdagens turistfötter. Någon gick och lade ut dynor på solstolarna. Det här var de morgonpiggas stund. Ett par äldre män joggade längs strandpromenaden med en stil som påminde mig om hur jag känner mig när jag hasar mig iväg till toaletten en tidig morgon. Ett gäng kvinnor i långa slöjor och heltäckande klänningar hade joggingskor på fötterna och ömsom gick, ömsom småsprang. Det syntes tydligt att det här var deras morgonmotion. De skrattade och pratade och då och då fick någon ett ryck och sprang. Vi fantiserade om att de hade en fri stund i ottan, innan barn och man vaknade.

 En stackars lösdrivande hund försökte ta kontakt med personalen nere på stranden, men det hade han ingenting för. Vart han kom blev han bortsjasad. Till slut lomade han snopet iväg bort mot en läktare en bit bort. Publikplatser när något evenemang äger rum på stranden, antar jag. Hundarna brukar ligga där i skuggan under stolarna. Ibland har jag sett så många som upp till fem-sex stycken. De hemlösa hundarna är ett bekymmer här som i så många andra länder. Och tyvärr, hur synd man än tycker om dem är det bäst att undvika kontakt med dem.

 Vi stannade vid brödkuren borta i hörnan vid mosken. Det doftade färskt bröd. Jag pekade på mina favoriter, små kringelaktiga bröd. "Dört tane", sa jag med all den turkiska jag lyckas uppbåda. Fyra stycken. Tesekkürler.
 Precis när vi skulle gå tog försäljaren sin brödtång och räckte mig en brödbulle av en annan sort. En liten bonus, på köpet. "Nu har han mig på kroken", sa jag till min man när vi gick hem. "Nu kan jag ju inte gå och handla bröd nån annanstans." "Nej, just det", retades min man. "Då har han ju lyckats."
 Vi var hemma igen vid sjutiden. Maken gick och lade sig en stund igen. Själv gick jag ner till poolen.


Här var det lugnt och stilla... bara jag nere vid poolen.

 En av alla mina tankar som bubblade upp nere i poolen var mitt förhållande till det turkiska språket. När vi började resa till Alanya ville jag lära mig turkiska. Jag grep mig verket an med - tycker jag nu - naiv optimism. Jag har alltid tyckt om språk, så även om turkiska sägs vara ett svårt språk, tänkte jag, så kan det ju inte vara omöjligt. Och jag tycker ju det är roligt med språk, så det här ska säkert gå bra.
 Fyra år och två språkkurser och otaliga timmar av självstudier senare är min utsiktspunkt en annan. Jag har inte intensivstuderat på seriös nivå, men jag har ändå pluggat en hel del och försökt lära mig nån slags enkel vardagsturkiska. Jag har varit fascinerad - och jag har varit urless. Jag har svängt mellan att det är jag som är totalt obildbar och att det är turkiskan som är fullständigt hopplös och omöjlig att lära sig. Min slutsats måste vara att turkiskan är ett svårt språk. Basta.

 Jag stod i hissen på väg upp till lägenheten efter mitt långa morgonbad och försökte nyansera och formulera mitt motstånd mot att gå vidare och försöka lära mig lite mer. Jag har haft en lång period nu då jag lagt alla tankar på att ens försöka lära mig mer på hyllan. Varför ska jag lära mig turkiska när jag aldrig försökt lära mig finska? har jag tänkt. (Jag har hela släkten på mammas sida i Finland.) Men jag tycker det är en elementär artighet mot det folk i vars land jag tillbringar så pass mycket tid som jag gör att försöka lära mig deras språk. (Ha. Det är en elementär artighet mot min finska släkt att lära mig DERAS språk. Men där är det ju så att mina kusiner - de allra flesta - kan antingen engelska eller svenska.)

 Grammatiken är ju en sak, tänkte jag när jag såg skylten "Please, do not step on the lawn" samt dess turkiska översättning. (Fast tvärtom, så klart. Så arrogant västerländskt att formulera sig så. :) Det står ju på turkiska, med engelsk översättning.) Ett verb med en påbyggnad av prepositioner och böjning beroende på person och tempus. Så vackert och sinnrikt uttänkt. Fascinerande. Sånt har jag inget emot. Jag sitter gärna och pluggar grammatik. Min erfarenhet är att de flesta suckar och stönar vid tanken på grammatik, men jag har alltid tyckt om grammatik. Jag tycker det är kul, ungefär som matematiska problem. Likväl som jag gör en sudoku kan jag plugga turkisk grammatik.

 Men det är orden, kom jag på, där i hissen, filosofiskt blickande över Taurusbergen. Och, återigen, parentes (jag säger ju att mina tankar har hoppat den här morgonen), den där hissen har en fantastisk utsikt och fast vi bara ska upp till tvåan kan vi ibland åka hela vägen upp till nian och tillbaka bara för att njuta av utsikten.
Det är de där j-a orden som alla låter likadant och som man inte kan koppla till nånting välbekant. Alla verb som låter precis lika. Almak och vermek och gitmek och konusmak... HUR ska jag någonsin lära mig skilja på dem?
 Jag tillåter mig att ha en paus i mina turkiska studier nu. Jag får köra med mina turistfraser så länge. "Bir bardak su istiyorum, lütfen." "Kan jag få ett glas vatten, tack." Kanske tar jag upp det hela igen en dag. Kanske inte.

 En annan sak jag tänkte på där nere i poolen i morse var hela grejen med att köpa lägenhet utomlands. Det tänker jag förstås på rätt ofta. Det har så många sidor. Ibland har jag funderat på om jag ska försöka utveckla dessa tankar här i bloggen. Mina reflektioner kan kanske vara till nytta för någon annan som tänker sig att köpa sig ett hem i solen. Är det en investering eller är det inte en investering.

 Det kanske blir ämne för ett inlägg en annan dag. Nu sitter jag fortsatt på min balkong och väntar på Ali från BB-net och ägarna till restaurangen som ska ha midsommarfest ikväll. Vi har tagit med oss sill och kaviar och dylika svenska förnödenheter till dem. Det här är också turkiskt. Man bestämmer nånting lite flytande och sen letar man så småningom upp varandra.

Träffsäker kranförare...

 I huset på andra sidan gatan har ett intressant projekt pågått hela tiden medan jag skrivit. En lyftkran har lyft upp några tunga skivor - väggskivor, golvskivor? - på balkongen tio våningar upp. Nu hissar de upp nästa lass. Den här gången tunga säckar. Ser ut som cement. Med beundransvärd precision svänger den långa kranarmen in över rätt balkong. Byggarbetarna ropar till varandra. "Lite till. Lite närmare. Såja. Sänk." förstår jag att de hojtar, fast jag inte förstår ett ord av deras turkiska. :)
 Glad midsommar, du som hittar hit! Hoppas vädret blir ok hemma i Sverige!